Miyajima

Vem hade kunnat tro att en liten ö några kilometer utanför Hiroshima skulle bli den vändpunkt vi väntat på?
Vi visste inte riktigt vad som väntade när vi tidigt en fredag morgon klev upp för att påbörja den dagstur som skulle ta oss till en plats där bekymmer och inre oro endast är tomma ord. Miyajima som för Japanerna är helig, vilket symboliseras av den enorma 16 meters torii (porten) som i vattnet utanför ön vakar över invånarna, är lika vacker som nyfunnen kärlek och jag kan inte annat än att älska denna naturjuvel.



Upp för linbanan, solen skiner, vattenfall dånar, trappsteg efter trappsteg tar vi oss upp för Mt Misen och någonstans på vägen känner jag hur någonting håller på att hända. All den tomhet och hemlängtan jag tidigare känt försvinner och ersätts med fjärilar, sjungande fåglar och värme. Jag känner hur den energi jag inte haft långsamt återvänder och när vi väl når toppen är det som att jag skulle kunna fortsätta klättra i evigheter! Jag vänder mig mot Magnus och ser att även han har en annan glöd i blicken än tidigare.
Härligt tänker jag, tittar upp i skyn och tar en klunk vatten från min medhavda vattenflaska.
We are back!



Hatten på!