Att gnälla när man är ute och reser på det här viset känns lite som att få en hundring av någon och tacka med en käftsmäll, men jag känner att jag måste få lite utlopp efter de senaste två dagarnas blindkörning i Arizonas öken.
Det hela börjar en vanlig lördagsmorgon, ja ni vet när man vaknar upp i Las Vegas och bestämmer sig för att ta en tur ut till Grand Canyon. Eftersom den enorma klyftformationen mitt ute i ingenstans är så pass stor måste man göra ett val, ska man åka till west-, north- eller south rim? Vi bestämde oss för att åka till West rim.. Det visade sig vara väldigt korkat. Det vi inte visste var att den västra delen var en turistfälla ägd av en pengagirig indianstam kallad Hualapia. Efter att ha suttit mer än fyra timmar i bil, blivit stoppade av polisen för fortkörning samt nära på svultit ihjäl kommer vi fram bara för att få reda på att vi måste betala 90 dollar per person för att komma i närheten av någonting som ens liknar en dalgång. Hells no!!! Säger vi och åker därifrån. Efter ytterligare närmre fyra timmar (fortfarande utan mat) på ödsliga grusvägar börjar det mörkna och vi blir tvugna att ta in på ett hotell, vila upp oss och dagen därpå göra ett nytt försök. Värt att nämna är att vi redan hade ett bokat och betalt hotellrum i Pheonix som nu lika gärna skulle kunna agera uppehälle för en familj bergsgetter eftersom vi ändå inte kunde utnyttja skiten.
*Morgonen gryr och det tappra sällskapet sätter sig återigen i bilen och har siktet inställt på South rim.*
Den här gången kommer vi faktiskt fram och betalar bara 25 dollar för hela sällskapet! Toppen tycker vi och kör på! Vi tillbringar därefter en fantastisk dag i varandras sällskap och promenerar fram och tillbaka utefter klippkanter och blickar ut mot spektakulära vyer. Dock hade vi ingen mat eftersom det inte gick att införskaffa på plats men vi resonerade så att vi tar det så fort vi börjar röra oss mot Pheonix.
Lättare sagt än gjort visar det sig eftersom halvägs dit är vägen avspärrad p.g.a. en enorm skogsbrand som härjar. Horisonten var bokstavligt talat helt täckt av brandrök och jag misstänker att det fortfarande brinner. De alternativ vi nu har är föga intressanta. Det ena innebär en omväg, på jag vet inte hur många mil, och vi skulle därmed inte heller idag hinna till Pheonix (ytterligare en hotellnatt åt helskotta) och det andra innebär även det en omväg, kortare sådan men på grusunderlag mitt i ingenstans i kolsvart mörker. Vi väljer det senare och nu, sju timmar senare efter nästan tolv timmar utan mat, får jag äntligen lägga mig ned i en säng och smälta det som hänt.
Efter många om och men kan man väl konstatera att det gick bra och att det egentligen aldrig var någon riktig fara på taket, men lite gnällig tycker jag ändå att man kan få bli.
Hatten på!
/Robin
