Men va fan! Nr 2

När saker som skogsbränder, omvägar och fortkörningar endast blivit ett minne blott händer följande på väg till San Diego:

Vi rullar in i en gränskontroll och hinner inte mer än säga "nu jävlar kommer de deportera oss till Mexico" så springer en knarkhund runt och sniffar febrilt varpå en kraftig, uniformsklädd, herre ber oss att åka vidare till kontrollpunkt två. Där stoppas vi och han kommer fram och säger att hans lukthandikappade och uppenbarligen förvirrade jycke har reagerat på illegala substanser i vårt fordon.

"Do you have any marijuana in the vehicle? Or any prescription drugs?" "No" svarar Magnus efter att ha tänkt efter lite för länge och vi blir allihop ombedda att kliva ur bilen. Vi blir eskorterade till en bänk där vi får se på när gränskontrollanterna går loss på våra prylar som Tessan och Tanja går loss i en Liqour store och jag ser bara framför mig hur plasthandsken åker på och mina byxor åker av..

Som tur var nöjde de sig med att bara känna lite på mig och Magnus och han som är ansvarig för ransakan av vår bil återvänder och säger "have a good day". Dock låter han oss inte åka förrän han fått säga "You realize that you are entering the state of California right? A little bit of weed is not a big deal". Va fan betyder det?! Vi hade ju för fan inge jävla knark i bilen! Förorättade men lättade fortsätter vi vår färd mot San Diego. Det enda som saknas nu är en orkan eller kanske en tornado som träffar en mitt i pannan sen har vi varit med om allt (peppar peppar ta i trä)!



Hatten på!
/Robin

Men va fan!

Att gnälla när man är ute och reser på det här viset känns lite som att få en hundring av någon och tacka med en käftsmäll, men jag känner att jag måste få lite utlopp efter de senaste två dagarnas blindkörning i Arizonas öken.

Det hela börjar en vanlig lördagsmorgon, ja ni vet när man vaknar upp i Las Vegas och bestämmer sig för att ta en tur ut till Grand Canyon. Eftersom den enorma klyftformationen mitt ute i ingenstans är så pass stor måste man göra ett val, ska man åka till west-, north- eller south rim? Vi bestämde oss för att åka till West rim.. Det visade sig vara väldigt korkat. Det vi inte visste var att den västra delen var en turistfälla ägd av en pengagirig indianstam kallad Hualapia. Efter att ha suttit mer än fyra timmar i bil, blivit stoppade av polisen för fortkörning samt nära på svultit ihjäl kommer vi fram bara för att få reda på att vi måste betala 90 dollar per person för att komma i närheten av någonting som ens liknar en dalgång. Hells no!!! Säger vi och åker därifrån. Efter ytterligare närmre fyra timmar (fortfarande utan mat) på ödsliga grusvägar börjar det mörkna och vi blir tvugna att ta in på ett hotell, vila upp oss och dagen därpå göra ett nytt försök. Värt att nämna är att vi redan hade ett bokat och betalt hotellrum i Pheonix som nu lika gärna skulle kunna agera uppehälle för en familj bergsgetter eftersom vi ändå inte kunde utnyttja skiten.

*Morgonen gryr och det tappra sällskapet sätter sig återigen i bilen och har siktet inställt på South rim.*

Den här gången kommer vi faktiskt fram och betalar bara 25 dollar för hela sällskapet! Toppen tycker vi och kör på! Vi tillbringar därefter en fantastisk dag i varandras sällskap och promenerar fram och tillbaka utefter klippkanter och blickar ut mot spektakulära vyer. Dock hade vi ingen mat eftersom det inte gick att införskaffa på plats men vi resonerade så att vi tar det så fort vi börjar röra oss mot Pheonix.

Lättare sagt än gjort visar det sig eftersom halvägs dit är vägen avspärrad p.g.a. en enorm skogsbrand som härjar. Horisonten var bokstavligt talat helt täckt av brandrök och jag misstänker att det fortfarande brinner. De alternativ vi nu har är föga intressanta. Det ena innebär en omväg, på jag vet inte hur många mil, och vi skulle därmed inte heller idag hinna till Pheonix (ytterligare en hotellnatt åt helskotta) och det andra innebär även det en omväg, kortare sådan men på grusunderlag mitt i ingenstans i kolsvart mörker. Vi väljer det senare och nu, sju timmar senare efter nästan tolv timmar utan mat, får jag äntligen lägga mig ned i en säng och smälta det som hänt.

Efter många om och men kan man väl konstatera att det gick bra och att det egentligen aldrig var någon riktig fara på taket, men lite gnällig tycker jag ändå att man kan få bli.



Hatten på!
/Robin

2 mph från fängelse??..

En gång sa pappa till mig, att jag skulle passa mig...för om man kör mer än 10% över hastighets-limiten, så kommer polisen garanterat & tar mig. I Amerika så gäller dock inte det... för man skulle kunna säga att han kom vid 9 >< Tyvärr så var en..(uppriktigt missad) hastighets-skylt också en anledning.. men hjälpte dock föga som förklaring & jag har då sällan skämts så mycket i hela mitt 27,91-åriga liv. Ändå så förvånade faktiskt sirenen mig & det tog ett litet tag innan jag fattade att tutandet var ämnat för puckade mig! Bilarna framför körde i princip lika fort... men har man gjort sig skyldig så är det bäst att hålla käft sig... Detta inlägg är alltså tillägnat de själar, som inte faller för frestelsen att stressa, eller tumma på hur fort det rör på sig! Efter att Mr Marshall knyckt varenda ID & värdehandling jag hade på mig & börjat snacka om vilka gränser som gäller i Arizona för fängelse???!!! så föreställde jag mig ett telefonsamtal till min livrädda mamma & att "behöva betala borgen" framför mig. *Svälj*. I efterhand så vet jag dock inte om det delvis bara var skrämsel-propaganda. För i slutändan så sa han bara till mig, att jag skulle följa skyltarna...& inte övriga massan. Straffet var ändå ganska effektivt i sig, för i eftermiddags så var jag nog världens mest omkörda söndagsåkare...& somliga skulle nog t.o.m. börja förespråka att gubb-kepan ändå klär mig! :D



P.S.
Måste även påtala att lappen i vindrutan på bilden i mitt förra "trafik-inlägg", INTE var ämnad till mig!!! Annars vore väl risken att trafikinspektörs-pappa skulle ångra att han skaffat mig :)

Kram på er!
eller hatten på då!
/ Mange

Glimtar av Amerika

Och så var det dags för det sista inlägget av detta slag för den här resan. Nu har ni fått glimta lite vad som försiggått på alla våra resmål och vi hoppas att ni uppskattat detta!


När Robin blev sådär busig, och framför sig hade en tallrik full med lösbajs, kunde man ana att stämningen mellan de båda resande några ögonblick senare skulle bli mindre trevlig.


Efter många år av osäkerhet på sin sexuella läggning visste nu Therese att hon i själva verket var "Flamingosexuell"


När han hörde sirenen slet Diego av sig sin t-shirt med trycket "polis polis potatismos" rädd för att den skulle göra situationen ännu värre.


Nästan framme vid ingången till butiken "Dildos and beyond" kunde Therese inte längre behålla sitt lugn.


"Riskaka!" utbrast Magnus helt plötsligt. Ingen vet varför..


Kameramannen var helt enkelt på fel plats vid fel tillfälle. Han hade råkat komma mellan Tanja på hennes väg till toaletten efter dagens lunch bestående av en jumboburrito på Connys mexican cantina.



Som tur var hade Magnus utvecklat en raffinerad teknik för att dölja hans nästan ojämförbara förmåga att få erektion när det vankas fotografering.


"Iiiiiinte nudda mark", skrek Robin och kvar på backen stod Tanja och Therese och såg dumma ut.

Hatten på!

Större än stört!

Nog för att vi varit i Tokyo...& nog för att man hört att L.A. skulle rymma vår svenska lilla befolkning & lite till...men storleken på det här stället går fortfarande inte att föreställa sig! Hjälpte föga mycket att vi la ner en timme eller två för att hitta någonstans centralt att bo, när bilen verkligen är din enda vettiga "kommunikation". I morse skulle vi ta oss en solfrossar dag i Santa Monica & Venice Beach. Dessa ställen ligger längs kusten i "samma ände på stan" som vi bor. Denna resa var dock som att köra närmare en timme längs Sveavägen, utan att faktiskt ha några som helst problem med själva trafiken. Man tror att man kört för långt & fel, när man i själva verket är "halfway there". I skrivande stund sitter jag & skrattar lite åt det väntade kvällen. Då ska Robin & tjejerna förmodligen köras till...typ (motsvarande Nynäshamn), för att ta öl/drink på den planerade krogen :D Den fullkomligt vettlösa gränsen på 0,8 för rattfylleri, börjar på något sjukt sätt bli aningen förstålig.



Hatten på!

City of angels

Vad mer kan man önska? Jag sitter med vinden i håret (eller åtminstone så pumpar AC:n på i "Windy enough to blow your tupé off"-läge), Therese knä skaver i ryggen samtidigt som Tanja korkar upp 1,5 litersflaskan med piratsprit och Magnus sitter bakom ratten med en look som skulle få vilken gringo som helst slita sitt hår i avundsjuka och allt bara faller på plats. Vi glider längs med route 1, även kallad "Pacific coast highway", samtidigt som Latin Kings spelas på stereon med basen i botten och någonstans i bakgrunden kan man urskilja orden "en vänster, en vänster, en vänster och slutligen en höger".. Stämningen är på topp och ikväll kommer vi att nå L.A!!

Vägen har varit kantad av upplevelser som bland annat Hearst castle, en skatt dold i de kaliforniska bergen och Motel6, där polisbilar och prostitutionshärvor avlöser varandra på löpande band samt mycket mycket mer..

USA, landet där drömmar blir verklighet och hamburgarna verkligen är hamburgare är som min vän Clas-Magnus skulle säga "bara härligt". Fy fan vad taggad jag är inför morgondagens första tur genom Los Angeles där spriten kostar en femma, "8-17" är en fingervisning för när man bör ligga på stranden och surfingproffs är en högt aktad egenskap i CV:t. Cowabunga!



Hatten på!

Split here comes the tits!

Göm era män, lås in spriten, håll för öronen på era barn och om du inte vill mista livet ser du för fan till att ha den senaste toppen från Donna karan i lager när den efterfrågas för nu är dem här... Jag pratar självklart om de läkarspritförtärande, penisbeundrande, svordomsälskande shopchicksen Tanja och Therese. Detta kan vara den största katastrof som träffat San Francisco sedan jordbävningen och den efterföljande branden 1906.

Magnus och jag har tillsammans, under dessa månader på resande fot, byggt upp en tillvaro som nu totalt ställts på ända. Vår hälsosamma diet bestående av nudlar och morötter har förvandlats till "Superdeluxe bellybuster" hamburgare marinerade i valfett toppad med smörkokad bacon, spritkonsumptionen quadruplats och fraser som "min vän" och "Godmorgon! Vad ska vi göra idag" har ersatts med "shut up skanky ho" och "ditt jävla slappanus! Låt mig sova ett tag till för i helvete eller så kommer jag köra min näve så långt ner i halsen på dig att du skiter lösnaglar i en vecka framöver".

Kvällningen rör sig sakta men säkert närmre här i San Fran och jag sneglar över mot Magnus som ligger i sängen bredvid mig.. Jag ser på honom att han tänker samma sak som jag, "kommer de andetag vi tar innan vi sluter våra ögon ikväll att bli våra sista". Jag svarar honom med en blick som säger "Magnus, jag är ledsen men jag vet faktiskt inte". En tår faller från hans kind och vi drar gemensamt upp täcket högre så att det täcker allt utom våra rynkade pannor.

Detta till trots är vi glada för deras sällskap och om inte annat är det en spännande och fartfylld framtid som väntar oss. Vi hälsar er härmed varmt välkomna ni änglar från Sverige!



Hatten på!

Vår efterlängtade lilla baseball

Somliga stunder i livet kan flöda av lycka!



Hatten på!

På plats i regnbågsstaden!

Eftersom Fredrik stämplat mig för att bara vara den... som enbart "skriver om stjärten", så känner jag mig givetvis skyldig att avrapportera igen. Efter många om & timslånga (flyg)men så är vi alltså på plats i självaste huvudstaden, där många av stadens gator pryds av regnbågs-flaggen! Måste säga att det faktiskt är ganska trevligt att bli bemött/tagen för att vara homosexuell. Det är liksom något väldigt speciellt, vänligt & härligt med/i den halvt feminina tonen. Efter att fått ett litet sexigt "em-humm" när man frågat efter koden till Starbucks-toaletten, så började vi fråga oss hur vi kunde aklimatisera oss ännu mer? Varför inte sätta hatten på sne & dricka ett glas gratis vin på konst-ataljén!
We´re "in the land of the free" & känner oss ganska öppna & San Franciscade!



Hatten på!

Japaner, japaner... Överallt japaner!

Det har nu blivit dags att lämna detta underliga land fyllt med japaner i alla sorters olika storlekar och former. Man passerar dem dagligen på gatan och kan inte låta bli att undra: "Vart är de på väg? Vilka är dessa stressade, glada, extremt hövliga och vackra människor egentligen?". Därför tog jag och Magnus beslutet att lära känna en del av dem lite bättre.

Ai Lai Kpeing


Be pink, eat pink, smell pink and live in pink är Ai´s filosofi. Ai är en helt vanlig flicka i 17-års åldern som gillar hästar, pojkar, skollov men framförallt "pink" (rosa).

Ta Fgai


Denne hårding är högt uppsatt ledare inom den japanska maffian, Yakuzan. På bilden ser vi hur han precis stulit en skolflickas handväska för att sedan helt oberörd tända en cigg och sätta sig och onanera i parken. Ingenting bekommer den här mannen, inte ens det faktum att skolflickans "Hello-Kitty"-block med dagens matematikanteckningar ligger kvar i väskan och att hon nu aldrig kommer att lära sig 3:ans gångertabell.

Smai-Ling


"Titta vilken fin brunblå australiensisk svala jag gjort" var de första orden som Smai-Ling yttrade samtidigt som hon höll upp en origamiros när vi träffade henne en solig dag i Kyoto. Smai-Ling är färblind dyslektiker. Detta handikapp blir extra påtagligt när hon, i veckorna, undervisar i ämnet "japansk litteratur och bildkunskap" på Tokyo universitet.

Zou Qut

Zou Qut är en 40 årig börsmäklare från norra Japan. Hennes diet bestående av grönt te samt "japan-mix" i kombination med tre pass babysim i veckan håller henne ung och fräsch. Zou är för närvarande singel och säger själv att det kan bero på hennes orimligt höga krav på en eventuell partner. Han skall ha fått hår, tappat alla mjölktänder samt vara inter-inkontinent, d.v.s. varken vara ung eller gammal nog för att använda blöja.

Meewan Tyangboitoi


Varje dag går Meewan Tyangboitoi till parken. Där sitter hon i flera timmar och mumsar på en risboll samtidigt som hon ropar sexistiska kommentarer till förbipasserande män. Ingen vet varför. Vissa tror att det beror på att Meewan är hungrig och kåt medan Hokkaidos institut för icke skrivkunniga och onödigt vetande har en intressantare teori.. Denna har de dock inte lyckats sätta på pränt och kan därför inte publiceras i bloggen.

Ye-Mei Leengon


Ye-Mei påbörjade sin karriär som Jedi-riddare när han bara var fyra år gammal. Det förutspåddes att han skulle bli den allra mäktigaste Jedi-riddare som världen skådat och att han skulle vara den som återförde balans till "kraften". Efter jedi-riddarnas årliga företagsfest dock, när Ye-Mei hade druckit alldeles för mycket Saké och kallat Yoda för en "grön, fulare vingmutterversion av E.T" dalade hans karriär snabbt. Han går numer omkring på Hiroshimas gator och dirigerar trafik med sitt lasersvärd.

Sayonara Nihon

Hatten på!