De flesta är sedan barnsben hårt programmerade att först titta åt vänster när vi ska korsa en gata vilket gjort sig påmint flera gånger sedan vi kom hit. Man är precis på väg att ta det första steget från den säkra trottoaren ut på vägen, när en varnande röst i äkta Clint Eastwood-anda säger: "Take that step if you are feeling lucky. Well do you punk?". Eftersom ingen tjafsar med Clint Eastwood tar man kvickt ett steg tillbaka varpå en bil kommer i 60 knyck från fel håll och blåser förbi. Phew.. tur att man har Clintan!
Jag skulle väl inte vilja gå så långt som att säga att vi p.g.a. vänstertrafiken haft en nära döden upplevelse eller nåt sånt men åtminstone en "inte så nära döden men ändå skrämmande" upplevelse.
När man tänker på döden börjar man även oundvikligt tänka på livet. Vad är meningen med livet? Här i Byron bay verkar meningen med livet vara att ha en hydda någonstans inte för långt ifrån stranden, surfing och tillräckligt med pengar för att någon gång ibland supa sig full på "Goon" (billigt australiensiskt vin). Hemma i Stockholm kommer man närmre svaret på frågan om man har ett hyfsat jobb, någon man håller kär, en volvo och ett barn eller två (barn kan bytas ut mot valfri gnagare eller ras ur hundsläktet). Vad är då möjligheterna för oss som står någonstans mitt emellan? De som har Volvo men ingen som de håller kär eller de som kan Surfa men inte lyckats samla tillräckligt med slantar för en pava "Goon"? I boken "Liftarens guide till galaxen" beskrivs meningen med livet som följer: The answer to the question of life, the universe and everything is 42, unfortunately the ultimate question itself is still unknown. För mig och Magnus är frågan hur många sekunder man bör tänka efter innan man korsar gatan. Även om det kanske inte är frågan till svaret på meningen med livet så håller den oss vid liv vilket är en jäkla bra start i alla fall!
Hatten på!
/Robin & Magnus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar