Kommer du ihåg den gången du letade efter tax-free shopen på Vikinglines Cinderella men gick vänster vid bollhavet istället för höger? Du hamnade då istället på "Fun club", raggades upp av en skäggig finländare/finländska, bjöds på mintuu till den grad att framtida tandborstning helt kan bortrationaliseras, tvingades ställa upp på karaoke och bestämde dig, i ett ögonblick av komplett hybris, för att sjunga Britney Spears "Toxic", blev utkastad efter att du onykter som aldrig förr ställt dig på bardisken och dansat line dance, utanför blev du uppraggad av en ännu skäggigare finländare/finländska, följde med ner till dennes hytt för att nästa morgon vakna upp med sprängande huvudvärk, skavsår i stjärten och en klamydiakoloni i munnen?
Vi har alla varit där men hela detta spektakel hade lätt kunnat undvikas om man hade frågat någon bättre vetandes efter vägen till tax-freen istället för att chansa. Detta blogginlägg kommer alltså, som ni säkert redan förstod efter inledningen, handla om kommunikationen och är det första vinnande bidraget i bloggtävlingen som kommer publiceras. Bidraget inskickat av Micke Palmqvist.
Vi talar engelska, försöker ibland med spanska, letar japanska fraser i vårt ficklexikon och pekar oss blåa i ansiktet i vår pekbok men ingenting fungerar. Engelska talas i regel inte förutom i de mest turisttäta områden och ofta inte ens där. Sedan är det så att även om någon kan prata lite engelska så har japanerna utvecklat en egen "dialekt" som ytterligare försvårar kommunikationsflödet. Eftersom japanskan endast innehåller 5 vokaler (egentligen 6 men y uttalas som i eller j), inga V eller L, och på grund av problem att uttala isolerade konsonanter som har att göra med hur de bygger upp stavelser, får detta konsekvenser när de talar engelska. "I cant run very quickly because you are standing on my foot" skulle låta ungefär "Ai cantU runnU RerU quikkRu bikozU yUU arU standingU onU majU fUtU". Då tänker ni säkert såhär "jamen, vaddå? Ni fattar ju fortfarande vad de menar" och visst är det så, vi förstår men tvärtom blir det problem.
Trött och sliten efter en hel dags cyklande rullar vi in i Shimitzu och har ingen aning om var vi kommer att vila våra utmattade ben för kvällen. Jag springer in på någonting som ser ut som ett gästhus (eftersom jag inte kan läsa de japanska tecknen som pryder husfasaden) men i själva verket var en sushi-restuarang. Hursomhelst frågar jag ägaren, på engelska, om det finns ett "Hotel" i närheten. Han stirrar på mig i tystnad. Jag gör ett nytt försök. Återigen möts min fråga av samma stirrande blick fast denna gång med tillägget besvärat rynkade ögonbryn. "You know?! Hotel? Sleep...?" piper jag fram. Samtidigt som jag säger detta tiltar jag lätt på huvdet och sluter ögonen varpå gubben lyser upp och utbrister "Aaaah! Hotel-U!?". Kort därefter lämnar jag restaurangen med en karta som visar var närmsta hotell ligger. Suck... Glad men smått irriterad berättar jag för Magnus vad som hänt. Han skrattar och håller med om att det hela är mycket märkligt. "Hotel" var helt oförståeligt men "hotel-U", det gick bra det.
Andra exempel på när kommunikationen brustit:
När menyn endast är på japanska. Då får man blunda och peka och hoppas på det bästa. Detta har resulterat i flertalet oätbara måltider men ibland har vi hittat rätt.
När vi efterfrågade geishor och geishaframträdanden hos vårt vandrarhem fick vi tillbaka en busig/generad blick samt frågan "Do you want to meet beatiful geisha girl?" Jag misstänker att de misstänkte att vi ville någonting annat än bara titta.
När man ska göra saker som ex. bada Onsen. Dessa tillfällen brukar sluta med att vi båda står och tävlar med vår japanska motpart om vem som kan se mest oförstående och korkad ut. Detta håller på fram till dess att vi tvingar fram ett förstående leende och sedan snabbt lämnar platsen.
När man inte förstår seder och kultur i landet. Ex. på detta var när Magnus beställde ett glas "red wine". Uppenbarligen skulle han sagt reddU wainU eftersom han istället för rödvin fick en så kallad "Red eye". Tydligen en ganska vanlig drink i Japan som är en blandning mellan öl och tomatjuice. Inte särskilt smickrande smak enligt Magnus.
Efter att ha varit här i nästan en och en halv månad har man adapterat sig till det japanska språk-klimatet. Vi vet numer när det är dags att lägga till extra vokaler i ord och när det är bäst att sonika använda sig av kroppsspråk eller bara nicka och se glada ut. Märkligt nog fungerar det och japanerna har accepterat oss som "Wanu ofU therU onU".
Oj, långt inlägg blev det. Ganska passande kanske i och för sig med tanke på ämnet som berörts?
Hatten på!
